Jag fyller år idag. Det känns lite som "äsch jobbigt". Vi firade mig i söndags redan, och det är ju mysigt med folk som sjunger lite och ger en lite presenter vetja. Kommer nog att fylla år ett tag till :)

Jean Paul Gaultier - mmm doftar underbart. Cool förpackning oxå. (Tyvärr insåg jag efter ihärdigt knegande med konservöppnare att det bara var att lyfta på konservburken så - voilà - var flaskan där...haha) Fick av min raring.



Jag är tokig i rosor....


November - en mörk månad. Allahelgonahelg o vintertid som sätter till och alla människor i detta nordliga land kurar ihop sig, hukar sig inför denna mörkrets tid som kommer. "Lilla döden" - innan det är takdropp och krokusarna glimmar igen... vi novemberfödda är skorpioner. Ulf Lundell (denne gigant) har en teori om att vi novemberfödda har en tendens till dysterhet just därför. Vad vet jag?

Det är en som fattas i år också. En liten skorpa som saknas, och som skulle fyllt år han med. Kanske därför det kan kännas som "äsch" med det mest ibland, när det värsta har hänt någon som står en nära. Men man får ta sig i kragen och glädjas åt det man kan. Och minnas. Och gråta.

Jag läser "Blonde" av Joyce Carol Oates. Som vanligt en läsupplevelse där man hamnar i ett speciellt, suggestivt tillstånd. När man läst klart en bok av henne vaknar man upp lite yr, lite klokare på ett undermedvetet plan och saknar den drömska tillflyktsort man haft. Nu kan jag i o fs tillägga att just Norma Jeans liv och leverne inte direkt var en drömtillvaro - Hollywood var (är?) ett litet helvete om man var en ung kvinna med trasslig bakgrund på femtiotalet. Oates fångar det trasiga, psykologiska spelet som gör det begripligt hur en vilsen och sviken människa väljer i avgörande stunder i livet. Och det är det som gör fascinationen för vissa människor så enorm - de som brinner i bägge ändar, de som sticker ut från mängden. De blir ofta, liksom Norma, bögikoner som för evigt förknippas med något slags glamour. Den taskiga sidan av detta är att dessa personers privatliv lika ofta kantas av droger, tragedier och svårt psykiskt lidande. Inte lika glamouröst.
Läs den!






Diamanter verkade vara hennes bästa vänner. How sad is that?

PS Har just färgat håret till brunett - min timing är som vanligt fruktansvärd...DS

Jag vaknade av att telefonen ringde. Det var synd, för jag skulle just rädda en liten flicka från att (kanske) drunkna. Jag drömde såklart. Jag var på fest hos min fd universitetskamrat Gunni. Hon bodde i ett hus på landet, och det kom en massa folk. Jag o en annnan man skulle åka och hämta något (eller köpa?) då vi gick igenom en leksaksaffär, och där stod hon: en liten flicka på två tre år med baddräkt och ljust lockigt hår, precis vid poolkanten. Jag grep tag i hennes små händer och hennes små skära fingrar höll så hårt i mina. Harmen och oron fyllde mig när jag såg mig om efter Modern, som ska skydda och se till sin lilla dotter. Där kom hon, och ve o fasa - hon såg ut precis som Ursula i Lilla sjöjungfrun!! Inte heller hade hon rätt, ödmjuk och tacksam inställning...nej hon såg fräckt på mej o flickan från den kanot (!) hon seglade fram i.
Jag skulle precis säga henne ett och annat om barn och vatten när telefonen ringde. Så nu sitter jag här med harmen som inte fick sin
förlösning. Vad gör man då? Bloggar :)



Drömtydning på detta.... nähej ni. Så kul ska vi inte ha!

I think I love him too....


Ser ni att det är Gustav Skarsgård? Haha helt underbar som transa:)

I HAVE A CRUSH ON PER....


Den här mannen har allt, självdistans, intelligens, utseende & sex appeal parat med en viss mjukhet.
Dessutom kan han laga mat. Å han jagar middag hellre än andra kvinns, plus att han älskar barn. (jaja jag vet att han är jättegift o har fem barn men det är ju DET som är grejen; han är en trogen familjefar - otrooligt attraktivt i mina ögon)

Och rolig är han också...:)

Jag kan ha mina lyckligaste stunder denna tid; i gryningen, eller i alla fall tidigt på morgonen. Solljuset finns där borta, som ett löfte om en ny dag. Det är lite frost på gravarna. Fåglarna är i full gång med sitt kvillrande, morgontrafiken är ett dovt brus i fjärran. Klockan är sju. Jag sitter på balkongen med kaffet och tittar på min värld. Det finns inget jag behöver, vill ha, stör mej på eller längtar till. Jag är nu. I frid. Stunden har gått över/sönder redan när jag hämtat kameran och tar bilden. Underbart är kort:)

Eller vad säger ni? En underbar scen ur "Fiendens fiende" i min sköna stad Norrköping, på Drottninggatan närmare bestämt




Visst blir man överförtjust; raggarnas helt naturliga reaktion; ingen alls, när den jättejättefarlige Peter Haber alias Hamilton, stiger ur bilen, ivrigt påhejad av en snaggad Per Morberg som är direkt skön i sitt överspel...sen drar de med tjutande däck á la amerikansk förebild.

Man kan känna att vissa perioder i TV:s historia är otroligt roande, trots att det inte kanske var meningen;)

..genomförkyld och ruggig känner jag mig. Tassar omkring i tjocka tofflor och fryser ändå. Inifrån liksom. I morgon åker jag till Turkiet. Undrar om jag kan bli varm där?

hej hej jag har blivit bjuden på en resa, till Turkiet, av min kusin Åsa !!

Fantastiskt o sånt som ju nästan aldrig inträffar:) Men jag kom på (ja, eller Åsa då) att mitt pass kanske var lite utgånget eller så. Jag vill inte gärna ta fram mitt gamla pass. Jag vill helst inte se eller fundera på mitt gamla pass. Förklaringen framgår ju med all önskvärd tydlighet nedan...barnen brukade ta fram det när de ville ha något att skratta åt. Ja, där ser ni vad en förfärlig hårfärg, en galen frisör som prompt skulle klippa askort lugg (väldans poppigt för tio år sen) och en tilltagande rondör i nyllet på grund av en sexmånaders graviditet, samt, som grädde på moset, en allvarlig överdos av tantläppstift kan ge för resultat.. men touché - jag kan ju säga att kolla - jag är snyggare nu än för tio år sen!!! Haha, hur många kan DET??!!



   Och nu tycker även jag att mitt gamla pass är lite roligt...



Jag läste i Marcus Birros blogg att min käre gamle Uffe kommit ut med en ny bok; Vädermannen. En ädre man, författare, som från sin gård på Österlen upplever klimatförändringar av både väder- och samhällsmått. Samt hamnar i delikata och säregna situationer. Känns igen, men jag läser så gärna samma historia igen. Dels för hans språk och känsla för stämningar och hans beskrivning av människan som en längande irrationell varelse som lider, älskar och yrar omkring helt galet emellanåt=igenkänning, och dels för att, liksom alla Lundellböcker, den är ett stycke samtidshistoria. Ni får säga vad ni vill, ni radikalfeminister. I like Ulf. I like men too :)

     

Och när man är på sitt mest längtande och trängtande humör; Los Lonely Boys med More Than Love. Helt enkel suveränt sliskig, öppet patetisk och det känns bara så sköönt i mej när jag hör den. Kärlekstörst, för att citera Eldkvarn, som väcks av viss musik. Ni vet, UB40 o dä.



PS Versionen med rätta videon är mycket bättre, kolla in U tube själva DS











            

Hello.
Vad säger man när man inte vill säga som det är av en eller annan anledning? När nån frågar hur det är med maken och han dragit med en tjufemåring, eller hur man trivs med huset och det brann upp i förra veckan, eller för alldel så triviala saker som hur det går med jobbet och man hatar uppgifterna, har panikångest och andas i en papperspåse tre timmar varje morgon för att klara av att gå dig, hur det är med barnen och en blir mobbad, eller man ska förklara att man inte orkar skriva ett inlägg utan att ha någon annan anledning än att man...inte haft lust, varit lite lat helt enkelt, halkat ur det hela sådär lätt som man halkar ur bantning, träning och feng shui???

Jag kollade kommentarerna när jag lite trevande gick in här och hevreka - Anna-Carin hade ju svaret! Jag har varit på månen hela tiden... Månen är blåaktig och väldigt ojämn. Ta bekväma skor hörni.

Färger ja, ska få nya tapeter i lyan och har inget bråttom, nej då. Har ett examensarbete som kräver min fokusering hela våren, men hjärnan arbetar i lönndom; "ska nog ha chokladbrun fondvägg" muttrar den när jag går in i vardagsrummet. Mer på färgetmat; Vet ni hur man ser om nån är död? Den frågan fick William häromveckan av en kompis. Jag stod och tjuvlyssnade och fick lära mej det, för hans svar kom blixtsnabbt "ja man är väldigt stilla och lite gulaktig". Nu vet ni.


William i svartvitt.

Ja, förutom resan till månen har jag hunnit blir farmor till Isabella och det slog faktiskt det mesta. Här är hon!


Mamman heter Cissi och pappan är min äldsta son Johan. Jag ger mig inte ens på att försöka beskriva känslorna som kom vid anblicken av detta underverk...det blir lätt banalt och tjatigt. Men jag har en kärlek till, och i släptåg för såna som jag, en till oro i livet....

william sitter o kollar på jättepandan som nyser med mej i arbetsrummet. Emelie kommer in, drar ett djupt andetag och rusar sedan ut. Hon säger "fy f-n". William skrockar förnöjt. Han är en liten skit. Men han släpper stora:D



Sen går han och jag fortsätter kolla hur man gör med bilderna. Jag är fascinerad, Emelie är uttråkad. Jag är för långsam, datorn är för långsam. Hon är rastlös. Ett tag är det tyst och skönt. Sen skriker William. Emelie har skrämt vettet ur honom. Sen är det lugnt ett tag till. "Nej låt bli. Du tar på mina tuttar..." Jag skrattar och Emelie klagar att jag uppmuntrar honom. Det gör jag ju inte, jag bara roas lite när hon får igen. Jag menar, han är nio år och hon är tjugo......

Så här fint var det vid Minneslunden. Vi tände lyktor och tänkte på alla som gått bort. Pepp och Märta, min bror Roger, Williams gammelmormor. Emelies och Johans farmor Inga.

Djup diskussion om döden med nioåringar; "jag förstår inte varför man ska fira att folk är döda...de märker ju inte det i alla fall".  Jag förklarar att det är för att minnas och hedra de döda. William är ganska oförstående ändå för att jag släpar med honom och Casandra till kyrkogården. "Men.." klagar han "jag kan ju lika gärna lägga en krans hos nån som levde på stenåldern". (Han träffade aldrig min bror,  som dog i en bilolycka vid 18 års ålder 1988. Min stora sorg här i livet) Jag säger att han inte är snäll, att jag är jätteledsen över att Roger dog. Då tänker han efter lite och sedan är han o Casandra riktigt livade och väljer gravdekorationer med omsorg. Det mörka stenhjärtat ska Roger få, och den vita är till Inga. Casandra tänker och säger när vi går upp mot minneslunden att hon är orolig för sin pappa som är FN-soldat. "Man blir ju det även om ens pappa är med och gör så det inte blir krig.." Jag säger att vi kan ju också tänka på att vi ska vara glada för att vi lever, att man kan fira det också. "Tänk om man är osams med sin syster, och så dör hon i en bilolycka" säger Casandra.  Klok och fin är hon! William är mest intresserad av tändaren nu, och de tänder varsin lykta i demokratisk ordning. Vi städar lite på graven och säger hejdå när vi går.








På kvällen är det jamsession i Williams rum :D Casandra sov kvar, och jag hörde hur William låg och läste Roliga historier för henne. Länge länge.