alla dessa dagar

Jag menar; stressigt. Det verkar som om jag halkar efter, och den lilla lilla stund jag är i fas är så kort att jag inte riktigt hinner yvas över den, för det är hela tiden något jag måste bevaka, ringa, skriva eller städa undan eller för den delen nåt som ska diskas, plockas undan eller tvättas. Eller så ska det umgås, fostras en son, talas med nån vän, gullas med kärleken för annars är man hopplöst efter igen. Så - händer det som sagt, att jag finner att jag är I FAS, På Spjutspetsen, eller i balans eller vad katten det kallas, det där tillståndet som är så ovanligt. Vad gör jag då? Går och vankar i lägenheten och plockar undan kläderna i hallen (!) viftar bort smulor från diskbänken...för jag vet ju inte hur man beter sig. Jag har levt rätt länge nu, och detta har inte alltid varit så vill jag inbilla mig. En gång för länge länge sen i en annan del av galaxen var jag en vanlig människa som kunde lata sig utan alkohol och datorer. Jag hängde rätt och slätt med näsan över en helt onödig bok som jag bara kände för att läsa, glodde på TV eller gick ut och umgicks med folk jag gillade. Jag funderade, ritade och tänkte en hel del då. Vad smart jag måste ha varit, nu har jag glömt vad jag funderade ut. Hoppas jag hinner minnas det innan jag dör.

MIn son William har varit i lekparken och kompisarna var taskiga mot honom, de knuffade ner honom hela tiden. Han kommer hem och lägger sig på sängen, tårögd. Jag lägger mig bredvid och vi pratar om det. Jag föreslår att vi ska gå upp till parken och snacka med dem. Jag är en bra mamma, inget stressad alls, fast jag har räkningar över öronen (måste ringa om några) tenta (måste göras ikväll) diverse rapporter och semesterplanering. Så reser sig min ledsna son upp och det är ett kilo sand i sängen. Okey nu är jag stressad! Men jag är en Bra Mamma, jag säger bara "fan William" alltså jag skriker inte eller så...och det är ju detta, att det behövs så lite för att tagga igång systemet, så lite som välter skutan. Men jag kör på, utbrändheten håller vi stången, och vi går upp till parken och det går bra, de ber om förlåtelse och de är kompisar igen. Jag går hem, sätter mig vid datorn, hinner inte skriva en rad förrän gossen är tillbaka med en klämd hand... ja nu har det gått över en timme sedan dess och jag har fortfarande inte kommit igång! Hehe, men jag drömmer om min barn/tonårstid när man hade - just det - tid. Ringde min dotter tidigare idag för att höra om hon kunde vara barnvakt, hon var stressad för hon har tentor, bal och student att tänka på. Redan tänker jag ibland. Önskar henne några till år utan detta (för att önska ett helt liv utan stress känns så orealistiskt) men jag märker ändå att hon lättare kan koppla av mellan varven. Tack och lov.

Saker jag drömmer om: att kunna koppla av helt. Att vara ekonomiskt oberoende, jag menar utan stress på grund av pengabrist. Att springa på en strand med mina barn...nej vänta nu, två av de är ju vuxna; hur säger man då? Och den inre bilden blir lite skev, hade tänkt mig brunbrända småungar som skrattar sådär gulligt, och inser att jag är till och med försenad med mina drömmar. Fan också, nu blev jag ännu mer stressad!!

Varför skaffar man en blogg då? Är det för att bli av med frustrationer? Typ, om jag skriver om det försvinner det? Eller som stresskulor; skriv i din blogg så blir du mer harmonisk...ja inte vet jag. För min egen del är det nog mest att få skriva utan att något universitet ska godkänna det, jag får skriva hur jag vill (nästan). Jag får öva mig. Jag ska nämligen bli författare när jag blir stor. Om jag hinner...