alla dessa dagar

Så här fint var det vid Minneslunden. Vi tände lyktor och tänkte på alla som gått bort. Pepp och Märta, min bror Roger, Williams gammelmormor. Emelies och Johans farmor Inga.

Djup diskussion om döden med nioåringar; "jag förstår inte varför man ska fira att folk är döda...de märker ju inte det i alla fall".  Jag förklarar att det är för att minnas och hedra de döda. William är ganska oförstående ändå för att jag släpar med honom och Casandra till kyrkogården. "Men.." klagar han "jag kan ju lika gärna lägga en krans hos nån som levde på stenåldern". (Han träffade aldrig min bror,  som dog i en bilolycka vid 18 års ålder 1988. Min stora sorg här i livet) Jag säger att han inte är snäll, att jag är jätteledsen över att Roger dog. Då tänker han efter lite och sedan är han o Casandra riktigt livade och väljer gravdekorationer med omsorg. Det mörka stenhjärtat ska Roger få, och den vita är till Inga. Casandra tänker och säger när vi går upp mot minneslunden att hon är orolig för sin pappa som är FN-soldat. "Man blir ju det även om ens pappa är med och gör så det inte blir krig.." Jag säger att vi kan ju också tänka på att vi ska vara glada för att vi lever, att man kan fira det också. "Tänk om man är osams med sin syster, och så dör hon i en bilolycka" säger Casandra.  Klok och fin är hon! William är mest intresserad av tändaren nu, och de tänder varsin lykta i demokratisk ordning. Vi städar lite på graven och säger hejdå när vi går.








På kvällen är det jamsession i Williams rum :D Casandra sov kvar, och jag hörde hur William låg och läste Roliga historier för henne. Länge länge.