She´s back
Nej, det betyder INTE "hennes rygg".
William läser engelska nu. Vi har därmed en internationellt präglad kommunikation hemmavid. "Throw som ketchup", "I ist a great TV-player", "my home ist William and I ist nine years of old". Jojo. Det är grejer det, att ha en liten engelsman i huset. Great stuff!
Annars är det inget roligt längre. Jag är inte rolig. Jag är orolig, smyger längs husväggarna, tycker alla tittar snett, pratar med elaka röster, småbarn gråter; säkert har de jävliga föräldrar, hundar haltar och träden är snea och fula. Jag är ful. Jag faller, förfaller och åldras i superhastighet. Min dotter är glad hon. Hennes blogg lallar på om hur underbart allt är. Min blogg är ful och skev. Kommer vi från samma planet? Är jag bitter? Moi? Nej så här är det nog; det är ju så att om jag kunde lägga upp bilder och designa allt så snyggt, skulle jag bergis kunna naila en förstaplats på bloggtoppen och skriva en bok och blir världsstjärna och...ja dit jag ville komma var att det är inte mitt fel..och att jag inte är bitter. Bara lite halt och förgrämd.
Varför är det så tabu att vara bitter?! Det är inte okey att vara bitter.
Haha. JAG ÄR BITTER. JAG ÄR STOLT OCH BITTER. Låt bittra gifta sig å skaffa bittra barn.
Nej jag vet inte..'
Är ni bittra?
Om man jämför med folket i Burma har jag det tårta. Ändå sitter jag här och gnäller, med världens finaste barn, släkt och vänner. Resa till Lybeck å allt. Och jag ljög, jag är inte såå ful.
Men det känns så. I alla fall. Hemskt att leva sitt liv så här, tänk de som gör det. Vad gör jag då?
Tänker på gamla elaka kärringar och gubbar man var rädd för som barn: "här får ni inte leka (ungjävlar, tänkte dom säkert tillägga å en del gjorde det oxå).
Hade de fått för lite av Kärleken?
"man ska leva sitt liv så att man inte är rädd för döden" sa den gulliga Astrid Lindgren. Klok hon var. Hon var säkert så här också vissa dagar.
Bestämmer jag mig för att tro. För att hon skulle kunna va så bra de andra dagarna.
Nu lägger jag av för i dag i alla fall. ska stryka en karatedräkt. Den är ganska ful. Puss
William läser engelska nu. Vi har därmed en internationellt präglad kommunikation hemmavid. "Throw som ketchup", "I ist a great TV-player", "my home ist William and I ist nine years of old". Jojo. Det är grejer det, att ha en liten engelsman i huset. Great stuff!
Annars är det inget roligt längre. Jag är inte rolig. Jag är orolig, smyger längs husväggarna, tycker alla tittar snett, pratar med elaka röster, småbarn gråter; säkert har de jävliga föräldrar, hundar haltar och träden är snea och fula. Jag är ful. Jag faller, förfaller och åldras i superhastighet. Min dotter är glad hon. Hennes blogg lallar på om hur underbart allt är. Min blogg är ful och skev. Kommer vi från samma planet? Är jag bitter? Moi? Nej så här är det nog; det är ju så att om jag kunde lägga upp bilder och designa allt så snyggt, skulle jag bergis kunna naila en förstaplats på bloggtoppen och skriva en bok och blir världsstjärna och...ja dit jag ville komma var att det är inte mitt fel..och att jag inte är bitter. Bara lite halt och förgrämd.
Varför är det så tabu att vara bitter?! Det är inte okey att vara bitter.
Haha. JAG ÄR BITTER. JAG ÄR STOLT OCH BITTER. Låt bittra gifta sig å skaffa bittra barn.
Nej jag vet inte..'
Är ni bittra?
Om man jämför med folket i Burma har jag det tårta. Ändå sitter jag här och gnäller, med världens finaste barn, släkt och vänner. Resa till Lybeck å allt. Och jag ljög, jag är inte såå ful.
Men det känns så. I alla fall. Hemskt att leva sitt liv så här, tänk de som gör det. Vad gör jag då?
Tänker på gamla elaka kärringar och gubbar man var rädd för som barn: "här får ni inte leka (ungjävlar, tänkte dom säkert tillägga å en del gjorde det oxå).
Hade de fått för lite av Kärleken?
"man ska leva sitt liv så att man inte är rädd för döden" sa den gulliga Astrid Lindgren. Klok hon var. Hon var säkert så här också vissa dagar.
Bestämmer jag mig för att tro. För att hon skulle kunna va så bra de andra dagarna.
Nu lägger jag av för i dag i alla fall. ska stryka en karatedräkt. Den är ganska ful. Puss
Mina vänner
| Mina vänner är...ja något jag har mkt svårt att klara mig utan. De är helt olika varandra, och ändå ger de samma känsla hos mig - käärlek. Visst är det konstigt? Det är som med mina barn; de är lika älskade trots att det är olika hur vi umgås med varandra, och hur vi passar ihop som personligheter. Här är en del roliga grejer med mina vänner.. En väninna hatar (tror jag) SMS, vaför hennes meddelande låter som en order från Helgas House of Pain ibland. "kom skjutsa med bilen. Annars buss" kan det stå. Jag fnissar förtjust. Eller "hemma nu. Kom" Jag är hennes slaav... En annan vän är så känslig för blodsockerfall att hon uppvisar alla symtom på tourette eller adhd inom 5 minuter efter för lång väntan på mat. Jag brukar springa in på Mc Donald´s, slänga mig över disken och slita åt mig några burgare, åla mig fram till henne (så hon inte ser mig), kasta burgarna upp mot hennes ansikte och springa. Efter en kvart är det frid o fröjd igen. En annan har en förmåga att suga åt sig olyckor, sjukdomar och allt elände som finns. Vi ses sällan, hon är sjuk eller inlagd så ofta. Hon undrade om vi inte kunde åka utomlands...men att sitta på ett plan med...nej känns det som. tänk vad konstiga alla är. Själv är jag bara som jag är. Inga konstigheter alls...hehe:-) Hur är ni? Har ni några tics, perversa böjelser eller knasigheter? |
Lost in Lybeck
OBS OBS Nedanstående är skrivet för 35 år sen, nejvars, men den 26 september eller så. Av någon outgrundlig anledning kunde jag för mitt liv inte få arsulet ur den berömda Vagnen..men men varsågoda!! :D
Ja det var där man hamnade. J hade hittat på detta, bjudit mej och plötsligt befann jag mig i en fet Audi (jeep) på väg till Skavsta flygplats. Då försa hon sig, den gode J som hutat åt S (den andra tjejen) att vara knäpptyst om destinationen...hehehe..men det gjorde inget. Jag var stjärnögd bara för att få lämna Stan ett slag. Lite rödvin på flygplatsen och mkt trevligt på hotellet gjorde att humöret var i höjd med Kebnekajse!!
Vi intog en utmärkt måltid (grosse köttbitar gott folk) på Kartofell Kalle; potatiskällaren - ett enormt källarvalv med tegel, lederhosen-känsla och allmänt gemyt. Mera rödtjut och intiiimt tjejsnack. Ståpäls för en flicka ju! Enda smolket i glädjebägaren skulle väl vara att de envisades med att lira dansbandsmusik där...
Kvällen avslutades med en spejsad klubb som liknade en bunker, till vilken vi fått en speciell inbjudan, blivit hämtade i taxi o erhållit 120 drinkbiljetter för att hedra med vår närvaro. Vadan detta? Jag hade ju bara frågat på en restaurang, där kocken råkade känna klubbägaren...kanske för att vi var så charmiga?? Nåväl, det var mkt folk o bra ös. Efter många många drinkar hoppade jag omkring till techno (avskyrt egentligen) med en tanke på att ingen känner mig här tjolahopp, stod vi i baren och S säger att hon vill ha "bubbel"....hon har en faiblesse för la Dolce Vita...exmodell som hon är. Eller hur tänkte väl J o jag. Men si då kom klubbägaren som på beställning ut med en ishink med champagne och satte sig att språka med oss. Prinsessbehandling med andra ord!! ;-) I like!
Nästa dag var det shopping i ett soligt Lybeck, som faktiskt är utomordentligt pittoreskt, ljust och öppet med en massa medeltidsbyggnader och kyrkor. Så rent och prydligt, att man glömde sin groteska bakfylla och gick och gnolade små marschmelodier och blev sugen på apfelstrudel typ...hehe. En kanongod kalkonsallad på ett vackert torg avslutade vår tid i denna stad. Flyget hem präglades av kaffe och tidningar. Jätteskönt.
Till de som läser min dotters blogg vill jag bara nämna att jag alls inte shoppat mycket. Sådeså!! Endast några presenter till mina små barn med respektive. Häpp!!
ps räknas parfym..?ds
