alla dessa dagar

Hejsan hoppsan! Här är jag igen. Ni trodde kanske jag hade loggat ut för gott??

Nehej, jag är som en envis liten kvissla, som man tror kommer försvinna i ett nafs, för att sedan inse att den jäveln sitter där och blossar rött och går aldrig bort. Sån är jag. Liten och envis. Hehe.

William har varit på läger med sin skola. Jag sade som en God Mor att "jag kan följa med om du vill" (W kallas navelsträngen för han är en riktig morsgris)...han tittar på mig och säger skrattande "nehej du!" Snopet för mig..
När jag hämtade honom var han glad, obeskrivligt skitig och viftade med en plastpåse med en stendöd aborre i.
"Usch, den är död" sa ja. "Nejdå den lever" sa han och rystade påsen så fiskliket vaggade lite i påsen... Det slutade med att Cassandra tog hem den till sin katt. Jag gillar katter!!

I fredax var W o jag hos moster A (revisorn) o hade fredagsmys. En fin gammal tradition som vi nästan glömt. Den innehåller en del ostbollar, ofta tacos eller potatisgratäng, lite rödvin, lite Tomas med berättelser om Kriget eller nåt annat intressant, samt barn som gör lugna saker. En sann lisa för en stressad själ. Alltså det är så fridfullt i denna familj, William o jag suger i oss stämningen. Valium. Mums. Efter att vi ätit o sett en familjefilm (nästan hela) så sitter vi Vuxna o pratar en stund. Tomas hade bytt tema, det var Kinesiska muren och sånt som var på tapeten. Mongolerna...Han är rolig, en sak i taget. Grundligt. Emellanåt pratade Anki o jag också litegrann. Om barnens skola och släkten och ditt och datt. William och jag dråsade i säng hemma efteråt, man blir så där härligt trött och förnöjsam.
Jag måste försöka vara med på systerträffarna igen, jag saknar min släkt!!

Retrospektiv på mina Storartade Planer eller Mitt Nya Liv; eeh, men det har ju knappt hunnit gå någon tid?? Men ok, förnedra mig då:
Alkohålen är det lugnt med. Noll. Zero. HAHA
Träning, nej inget alls faktiskt, ont i foten, och en lurig nackspärr. Så jag har bedömt att jag måste ta det lugnt och vara stilla.
Tvätten i lördags tog knäcken på mig...Örebro badhus i söndags ska vi inte prata om. En nittioåring hade varit pigg i jämförelse..William var lite sur, men han såg nog på mitt utseende (slokande trött och allmänt förvirrad) att det inte var nån idé att locka morsan till vattenrutschbanan. Men han hade kul med William P. Lena och jag drack kaffe och spanade lite. Vi kom fram till att ju tjockare karl, desto mindre badbyxor. Inget man vill lägga in en offert på direkt. Helst inte små små svarta badbyxor som man sedan DRAAAR upp ordentligt. No Cravings. At all...(rys).

Cigg...bara några stycken...faktiskt.
Ekonomi - ja, den finns inte, så det är inga som helst problem!!
Sammanfattning; mitt nya liv liknar väldigt mycket mitt gamla. How come??
Några råd? Någon?

Veckans gladgrej: Resa till hämlig ort på onsdag med Jes och breuds.
Veckans egogrej: Cannesbelönt Fransk film från bibblo (tio spänn för 6 dagar) och té i soffhörnet med fotbad...mums för måns.
hejhej.
ps jag saknar min dotter oxå, har nån sett henne. läser bara hennes blogg nuförtiden...ds

ska kolla min kompis blogg...har ingen länk dit. Hur gör man det?? Får alltid kolla kommentarer för att komma dit. suck.

ska kommentera mig själv (no can do) o hälsa Anki att; tack som tusan. du fann min Akilleshäl, snabbt o effektivt. I min ljuva nystarts anda hänger en dyr päls från Vila och hångrinar åt mig...sexhundra spänn som jag definitivt behöver till annat. Mitt fjantiga försvar är att det är tvåveckors öppet köp. Kan ju vem som helst fatta att jag drönar och väntar dessa veckor, strängt upptagen med Mitt Nya Liv...tills det "oj" är för sent. "va synnn, hade tänkt betala elen istället".

Vänner är livets salt. Anki- har du möjlighet att bli min revisor? Jag tror annars att punkten ekonomi går åt pipsvängen!!??

På fikarasten startar en diskussion om pålägg, och leverpastej är ju gott, men möglar inte det lite väl snabbt? Är det därför att man tar smörkniven och rafsar åt sig pastej med? Mejerivaror har ju dålig hållbarhet...men nej säger en kollega; det är oftast på det oanvända partiet av leverpastejen det sitter små ludna pluppar. Vad tror ni?

Det var ett program på TV igår om bakterier, tydligen. (såg 2 1/2 män..) där man studerat dessa underjordiska bakteriers intelligens...de kan dofta sig till kaffe!! "Det kan jag också" påstår en arbetskamrat.

Tänk om, i en galax långt långt härifrån, det sitter asintelligenta varelser som studerat oss och är hänförda över hur snabbt vi doftar oss till kaffeautomaterna. "Fan va häftigt, de är ursnabba när den första doftslingan kommer, som på en given signal kryper de fram!!"

Nä så kan det ju inte vara? Smartare än oss??!!

Jag har ögoninflammation. Ett violblått öga och ett ilsket rött grisöga. Det onda ögat.

Passa er så jag inte spänner mitt onda öga i er. Då är jag inte god att tas med.

Jaha. Nu är det september.

Dax att steppa upp och ta tag i sitt arma liv. Jag tänker skippa skammen över de misstag jag gjort (lögn; har tillbragt hela söndagen i ruelse över allt jag gjort fel, och framförallt det jag inte gjort).

Nej nu Jävlar Anamma ska jag börja mitt nya liv.

Sköta ekonomin. Hålla koll och ordning på kontoret. Ha framförhållning.
Sköta kroppen. Köpa nytt kort på Hälsostudion. (240 kr bara, så det ödelägger inte punkt nr 1). Gå promenader, äta sunt. Ingen alkohol, inga cigg. Bara lite lite snus. ska klippa isär Granit-portionssnusar (tack för tipset Mirre) så det blir nyttigare o billigare. Mitt nikotinbegär är fn grandiost...
Det ska vara ordning o reda på hemmet.
William ska också skötas minutiöst, ska vara på topp i planering med hans läxor, utveckling och vi ska ha tid att spela schack och umgås. Middagen ska vara vällagad och ätas vid köksbordet, under trevligt småprat ska vi inta den.
Jag ska lära mig att säga nej då jag inte kan eller orkar hjälpa eller vara tillgänglig om det inverkar på mig och Williams mående. Detta inkluderar krogrundor, trevligt umgänge eller till och med om det gäller ömmande ärenden. Jag ska vara stenhård och disciplinerad. För om jag inte orkar vara med mig själv orkar jag ju inte vara med min son (eller mina vuxna barn)och det är ju faktiskt Nummer Ett i min värld.

Jag ska äntligen lära mig detta! Om jag så ska banka in det i huvet. Har ni läst "konsten att vara snäll" ? Gör det! Mkt bra av Stefan Einhorn. Då lär man sig att det inte är särskilt snällt att ställa upp in absurdum, om det kostar på för mycket. Det blir fel i slutändan.

Jag haver en viss förtröstan om min framtida personliga utveckling...och tänker skoningslöst rapportera i min blogg om mina framsteg/bakslag.

Förmodligen får jag strukturera rapporten i fokusområden som t ex:
Kost/motion
Ekonomi
Familj
Vänner
Arbete/studier
etc o så summera helheten, så att man ser om jag överarbetat något område, vilket jag har en fallenhet för. Till exempel bloggandet får ju inte bli överdrivet heller hihi. Eller städa (varning för tvång där). Jag ska bli strukturerad och harmonisk. Just det. Har ni några höstplaner av förändringskaraktär? Målen med respektive område är under planeringsfas för övrigt. Återkommer om det. Mors!

...det är bra att reflektera; tänka efter lite över saker som hänt. Det är modernt med eftertanke, varje företag o universitet som hänger med har nappat på trenden. De bjuder sina anställda på jågakurser eller harakirispa-vistelse (ja eller va fan de nu heter) eller har ett Lugnt Rum för betraktelse och Andlighet. Fint o bra.

Men reflektion kommer ju när du minst anar det. Du ska betala osten på Ica och Pang! så inser du att din partner ljugit, att du avskyr ditt jobb eller att du mår skit eller...va som helst.

Jag cyklar till jobbet denna morgon. Kallt om arsulet (överväger att snabbt byta till sommarälskare o hösthatare) glider in på brandstation och där stannar en bil. Det är mitt X. Som jag varit så arg på, spytt galla över och allt det där man går igenom. Men det var kul att se honom faktiskt. Jag log, jag LOG emot honom. Vi pratade.

När jag låste cykeln kom en Reflektion o smög sig på mig, liksom bakifrån. "Du har gått vidare" sa den.

Utan Jåga eller andra finesser.

Vi människor är så fantastiska. Vi fixar det mesta av olyckor, sorger o kriser. Med tiden, med vänner och en o annan schoppingrunda. Puss på er!

Mitt i mitt värsta beiga gnäll- och dysterperiod kommer ett telefonsamtal "fixa pass o packa, vi sticker på en liten resa. jag betalar"
En ovanlig känsla kommer över mig, det liknar lite...glädjepirr i magen. Eller så var det mycket rödlök i salladen? Jag blev fan lite glad!!

Min syster har ett paket till mig när jag kommer hem! Elton flinar glatt åt mig. Han börjar fatta att jag dyker upp vartefter. Varje dag. På morgonen när jag duschar gnäller han och dunkar på dörren. Jag fikar med en vän, vi kollar väskor och skvallrar.

Idag har jag lunchat med en vän. Och helt oplanerat dök ännu en upp. Det är mysigt med vänner. Och barn.

Och väskor.

Livet är inte riktigt enbart skit. Tjolahopp!!

Hösten är här idag. Haha. Alla sommarhatare känner som jag.

Det svajar och är lite kaos här och där.
Men snart lyser löven i promenaderna som är det vackraste denna fulsnygga stad har. Orange och gula löv i vattenpölarna där cykeldäcken fräser fram. Svoosch.

Jag har läst att rågummisulor är inne och minns en lycklig tid i min barndom, när jag gick på Kristinaskolan och hade ett par grönbruna mockaskor med justdet - rågummisula. Minns ni glädjen över nåt man fick när man var liten och nöjde sig med en sak? Ett hopprep som luktade nyplast, ett par gummistövlar, röda och blanka hade jag som man sprang som ett sus med, och så mina rågummiskor i fjärde klass. Skitsnygga med svikt i stegen. Den känslan vill jag ha tillbaka. Det var då jag satt i bibblan på skolan o läste "Bladen Brinner" och de andra böckerna av Barbro Lindgren. Böcker öppnar världar, hösten är böckernas tid. Jag ska låna dom o läsa för William. Härliga höst!!

Jag fortsätter på mitt gnälltema; 1 - det är för varmt! Jag har kollat in höstmode och tar på mig höstiga coola kläder, cyklar till jobbet (jes, har börjat nu) vad händer? Jo det är VARMT. Lökringar och röda kinder är ALDRIG rätt. Det är FEL.
Passar förresten på att för första gången peka finger i trafiken. En bil höll på att köra ihjäl mig vid ett övergångsställe. Sjudande av harm återger jag livligt denna förskräcklige bilförare (han hötte me näven, klart ja peka finger) tills min petiga kompis frågade om jag ledde cykeln...ehh. Jaha så det var FEL att cykla över då!! Skiter väl jag i, han gjorde mest FEL. Tycker jag.

Igår gjorde vi ingenting William o jag. Åt massor med mat, vi plundrade skafferiet o kylen (hittade chips o resten av polkagrisen, den som förstörde min plomb ni vet) Så tillkom ett enda RÄTT. Justja Johan kom och snackade en stund, ska kolla ny lya med tjejen. Och Alex Schulmans blogg är sjukt rolig, liksom min förvirrade dotters...haha hon klagar på alla modebloggar sen skriver hon själv om vilket nagellack hon ska köpa. Sorry Honey

Nu ska jag sätta mig i gräset o äta lunch. Rätt så rätt. Actually. Bye now.

Människor som ljuger o sviker...vilka är de egentligen under sina lögner?? Har man närt en orm vid sin barm tänker man häpet. Rys, jag är ju en katt- och hundmänniska.
Vrickade fötter. "Den stukade foten" kunde man kalla denna sommar. Suck. Det gör ont. Lånar en cykel och stånkar iväg, med lidandet hos en som står ut. Med Mycket Just Nu.

Till exempel en plomb som är vinglig. För det mesta sitter den där den ska. Men akta dej för Rollo-kola, eller de där vita runda som är sega o smakar kola. Jävlar då far den iväg, sprätter omkring inne i munnen. Rena turen att jag inte svalt den. (Tur?? Ja där sa ja nåt dumt. Snart sitter man o passar toan då..)

Jag orkar inte heller med att va så här beige. Det är liksom inte JAG, gnäller jag för mig själv. I'm colour baby. I'm Glamour. Men det blir föga övertygande.

Okej okej. Jag fattar. Det är dax att Ta ett Grepp. Borsta Av Mig, eller se det från den ljusa sidan. (var är den?)

SAKER JAG GÖR FÖR ATT ORKA


Dramatiskt, jag vet. Men. Det Funkar. I alla fall har jag nåt att fnissa åt.

Andra saker. Läser Vattenfolkets Land med William, grips själv av handlingen och skriker "iiiiih" när jag härmar en fladdermusattack som hjälten blir utsatt för. Det var kul, jag var inlevelsefull och kände att här har vi en Stund, min son och jag. Tills jag sneglade åt sidan, såg två klotögon över påslakanet och en liten liten röst som sa "nästa gång mamma, nästa gång behöver du inte skrika sådär. Jag tycker faktiskt inte om det".

Städat hela lägenheten. Totalt bakteriefri. Det behövdes efter festen dessutom. Bra att ha saker att göra tänker jag och gnor maniskt på varenda fläck jag ser. Är närmast lycklig när jag dammsuger och putsar. Jag är så glad så jag tvättar 7 maskiner oxå, dammsuger möblerna (stöön) och river fram allt.
Det värsta är att då, när man är mitt i det lyckliga städruset, finna sig sittandes på en stol och undra vem som vänt upp och ner på ens hem, och undra hur i hela friden man ska orka ställa allt till rätta. Det gjorde jag, för jag är inte en quitter, bara så ni vet. Däremot har jag jäkligt ont i foten nu...

sammanfattningsvis o det jag lärt mig nu: Ett: man blir glad över att städa och ha kort kjol om man har ett krossat hjärta (inte samtidigt kanske) Två: man orkar för att man gör lite till och lite till. Fast man inte orkar. Fattarni?? peace of cake för er snabbskallar kanske men för mig har det tagit förtitvå år att lista ut det. Å en sak till, nioåringar klarar möjligen dödskallar, mordlystna filmer och tv-spel. Men ta det liite piano när ni läser sagor för dem. Puss på er!!

Ingmar Bergman är död.
Denna gigant..
Jag känner inte mycket saknad, men det är ju konstigt ändå.
Att folk försvinner sådär. En nationalsymbol. Flaggor på halv stång.

Fladder-flaggish.
Jag är reklamskadad.
Och lönnfet, magen ligger i knät när jag skriver. Mkt oskönt. Måste ut och gå, träna. Göra hundra situps.



Så kommer jag att bli en fiiiin Guzzilago..pusspuss:-)

..det beror på att jag jobbar. Jämt. Nu jobbar jag natt. Det är döden för allt slags socialt liv och alla slags dieter oxå för den delen. Igårnatt åt vi pizza, inatt är det muffins. Ajaj. Var på stan igår o skulle köpa jeans. I provhytten såg jag ett jättearsle och höll på att svimma när jag insåg att det var mitt.. så jag gick hem med jättebra idéer om att käka gröt m lättmjölk och INGET mer på natten. Jojo. -Anna-Lena, vad vill du ha för pizza ropade de lömska brudarna vid elva. Jag blev helt överrumplad. -Quatro Stagione hörde jag mig själv säga.. Eh ja, man har taskig moral helt enkelt. Häpp!

På måndag kom jag på att det var midsommarafton snart. När jag snackade med folk så visade det sig att det var på fredag samma vecka. Jag tänkte att jag får inte panik för det. Det är så överreklamerat med dessa jävla högtider, och dessutom hade jag inte William. Att åka till mor och styvfar var ingen lockande tanke, och om Kärleken ville fira med mej eller inte hade jag inte nån aning om. Stoltheten förbjöd mig dessutom från att fråga... Men veckan gick och han frågade vad jag tänkt, två tjejkompisar frågade vad jag tänkt. Mycket konstigt. Jag hade ju inte tänkt att tänka om ni fattar... Det blev så lik förbannat att jag fick driva, fråga och luska. suck jag som tänkt att 1) bli sagolikt överraskad med champagne och jordgubbar sådär tokroligt av H och ha en solig och lagom onykter kväll på landet i en charmig miljö, och spela brännboll och kubb, äta sill och nubbe, eller 2) vara ljuvt och sorgligt Ensam på denna Högtid, men ta det med jämnmod och sitta och se ut över staden på midsommarkvällen, kanske ta en ensam promenad och gråta lite hemligt ismyg när jag hyrde en film. Själv. Så här blev det. Jobbade dan innan, sov bort hela eftermiddan. Så kom det sig att jag råkade bli plakat dan innan, för på kvällen hade vi en liten tillställning, spontant och skoj, ackomponanjerad av S ivriga fisande (han gör så när han blir nervös, gardinerna fladdrar o de som inte träffat honom tidigare håller på att storkna, vi andra suckar)

sålunda var jag inte hur pigg som helst midsommaraftonsmorgon. Men sög tag i handling, tårta och tzatzikin. L och jag jobbade medan H o grabbsen fixade dricka - könsrollerna sitter som cement... Nåja vi hamnade i Kolmårdsskogen vartefter, grillade, (smakade skit om köttet, förutom filén) och drack en och annan öl. Trevliga människor, hundar o katter samt uppehåll gjorde det hela helt ok. Sen kom regnet, då åkte vi hem. så var det med det. Tjolahopp.

william  o jag ska ha fredagsmyys....först kör vi iväg hans kompis, sen ringer telefon. "Mamma de börjar nu" gastar han. "jaja, kommer" kvittrar jag och pratar fem minuter till innan han skriker MAMMAAAAAAA DET BÖÖÖRJAR NUU.
Sen har jag köpt fel chips. Flås flås ner o byta. Sen ska vi se sci fi. Men då spelar han Sims o jag hänger över andras bloggar för att kolla lite....fan va folk sköter sina bloggar dåligt. Skitbra. Känner mig jätte duktig plötsligt...
och kan sätta små *stjärnor* omkring saker för det är ju hippt. Häpp. Imorgon ska vi till badhuset. kul kul. Känner mig inte i bikiniform. Men det bryr sig inte William om. Härliga unge. Gonatt med er

har förstört för mig! Jag vill ha en fin och fräsch, lagom rolig och lite mogen och så där lustigt tänkvärd blogg.....eller hur! Kan ju för fan inte ens hitta vart man gör nytt inlägg. Får en känsla av att springa runt i samma rum 58 varv och dörren är borta/gömd/flyttad. Ja sug på det - man blir skapligt aggro och tappar lusten. Emelie har dock en blogg där hon ständigt kommenterar sin vardag, med lite hippa bilder och så roligt skrivet. Alternativ 1: Luta mig tillbaka och le överseende och säga "ja tänk vad hon brås på mig!" 2: Fortsätta flåsa runt i rummet hitta en utgång bli superbloggiga morsan och dazzle her... Nu är det tyvärr så att jag är en smula lat också, inte bara trög...hm bad combination. Men kände mig ändå lite flott som klippte (alldeles själv) in bilder på förra inlägget. Talar med dotter i telefon o hon tittar...det hörs ett frustande..sen frågar hon om hon ska hjälpa mig. Moa!? nåja stoltheten finns väl ingen anledning att ha kvar, så hon tar bort länkar till Google (jaja ja vet) och ordnar till det lite bättre (så jävla dåligt var det faktiskt inte förut)

I dazzle myself, aint that something?! ;-) (vet inte ens hur man sätter in en roligare smiley, patetiskt eller hur)

 för mycket sånt härnt....
  för många såna här...
 samt för mycket sånt här....
 o så lite mycket jobb oxå

= VARFÖR JAG INTE HAR BLOGGAT PÅ MYCKET LÄNGE!!  

Jag menar; stressigt. Det verkar som om jag halkar efter, och den lilla lilla stund jag är i fas är så kort att jag inte riktigt hinner yvas över den, för det är hela tiden något jag måste bevaka, ringa, skriva eller städa undan eller för den delen nåt som ska diskas, plockas undan eller tvättas. Eller så ska det umgås, fostras en son, talas med nån vän, gullas med kärleken för annars är man hopplöst efter igen. Så - händer det som sagt, att jag finner att jag är I FAS, På Spjutspetsen, eller i balans eller vad katten det kallas, det där tillståndet som är så ovanligt. Vad gör jag då? Går och vankar i lägenheten och plockar undan kläderna i hallen (!) viftar bort smulor från diskbänken...för jag vet ju inte hur man beter sig. Jag har levt rätt länge nu, och detta har inte alltid varit så vill jag inbilla mig. En gång för länge länge sen i en annan del av galaxen var jag en vanlig människa som kunde lata sig utan alkohol och datorer. Jag hängde rätt och slätt med näsan över en helt onödig bok som jag bara kände för att läsa, glodde på TV eller gick ut och umgicks med folk jag gillade. Jag funderade, ritade och tänkte en hel del då. Vad smart jag måste ha varit, nu har jag glömt vad jag funderade ut. Hoppas jag hinner minnas det innan jag dör.

MIn son William har varit i lekparken och kompisarna var taskiga mot honom, de knuffade ner honom hela tiden. Han kommer hem och lägger sig på sängen, tårögd. Jag lägger mig bredvid och vi pratar om det. Jag föreslår att vi ska gå upp till parken och snacka med dem. Jag är en bra mamma, inget stressad alls, fast jag har räkningar över öronen (måste ringa om några) tenta (måste göras ikväll) diverse rapporter och semesterplanering. Så reser sig min ledsna son upp och det är ett kilo sand i sängen. Okey nu är jag stressad! Men jag är en Bra Mamma, jag säger bara "fan William" alltså jag skriker inte eller så...och det är ju detta, att det behövs så lite för att tagga igång systemet, så lite som välter skutan. Men jag kör på, utbrändheten håller vi stången, och vi går upp till parken och det går bra, de ber om förlåtelse och de är kompisar igen. Jag går hem, sätter mig vid datorn, hinner inte skriva en rad förrän gossen är tillbaka med en klämd hand... ja nu har det gått över en timme sedan dess och jag har fortfarande inte kommit igång! Hehe, men jag drömmer om min barn/tonårstid när man hade - just det - tid. Ringde min dotter tidigare idag för att höra om hon kunde vara barnvakt, hon var stressad för hon har tentor, bal och student att tänka på. Redan tänker jag ibland. Önskar henne några till år utan detta (för att önska ett helt liv utan stress känns så orealistiskt) men jag märker ändå att hon lättare kan koppla av mellan varven. Tack och lov.

Saker jag drömmer om: att kunna koppla av helt. Att vara ekonomiskt oberoende, jag menar utan stress på grund av pengabrist. Att springa på en strand med mina barn...nej vänta nu, två av de är ju vuxna; hur säger man då? Och den inre bilden blir lite skev, hade tänkt mig brunbrända småungar som skrattar sådär gulligt, och inser att jag är till och med försenad med mina drömmar. Fan också, nu blev jag ännu mer stressad!!

Varför skaffar man en blogg då? Är det för att bli av med frustrationer? Typ, om jag skriver om det försvinner det? Eller som stresskulor; skriv i din blogg så blir du mer harmonisk...ja inte vet jag. För min egen del är det nog mest att få skriva utan att något universitet ska godkänna det, jag får skriva hur jag vill (nästan). Jag får öva mig. Jag ska nämligen bli författare när jag blir stor. Om jag hinner...

Hej kära du som vänligen kollat in här. Jag var o såg eller kanske mest hörde på Marcus Birro i går, på Lokal i Norrköping, mycket bra framträdande. Rekommenderas, musiken var också fin, en kille från Götet, Kårre. Om man stoppat där, gått hem o lagt sig... Istället är det huvudvärk, obestämd ångest och energibrist här idag. Allt krånglar till sig ju, varför måste man göra sånt man vet att man inte borde? För att ha en anledning att ligga i sängen o oja sig?

Försöker lite lojt att designa min blogg, fattar inget. Det går inte att ändra sidan, när jag efter tusen år bestämt mig för "orange city"... Jag menar att min blogg blir väl inte ballast i stan, men lite stil vill man ju ha. Bilder, länkar och sånt  som alla andra har. Vet faktiskt inte än om det är roligt det här, men ska definitivt prova. Nu ska ja gå o lägga mig ett tag till. Vi hörs!